Att information idag sprids snabbt och är enkel att nå var något jag fick erfara idag. Att jag skrivit ett tvår-årskontrakt med gnaget och AIK kom ut nån timme innan jag skrivit på.. Vi var i och för sig muntligt överens och hade bestämt träff för en signatur men när den första journalisten ringde och frågade hur det kändes visste jag inte riktigt vad jag skulle säga.
Att valet föll på AIK var inte så svårt. Vi kände att det efter fyra år utomlands och ett nyköpt hus norr om Stockholm fanns ett sug att komma hem. Visst lockade pengarna österut, som för många andra, men tryggheten att få vara med övrig familj och vänner och dessutom få chansen att spela några år i Stockholm, i ett lag som det är drag kring och en förväntan på, tog över när beslutet var dags att tas. AIK känns helrätt och lite som att komma hem, trots att jag aldrig spelat i dess tröja. Mina närmaste vänner och dessutom brorsan är inbitna gnagare som länge haft årskort. Kan inte säga att jag gick på varje match som AIK spelade under min uppväxt men när jag väl gick på fotboll eller hockey så var det där gnaget spelade. Trots detta har jag känt en enorm lagkänsla och lojalitet för alla klubbar jag spelat i, dvs Brynäs, Dif och Köln – alla under fyra säsonger var. I Brynäs blev jag elitserie-fostrad av duon Melin/Persson och fick uppleva SM-guld under första säsongen. En fantastisk upplevelse och en speciell känsla för ett lag från en liten ort med en desto större hockeykultur. När valet föll på Dif tog längtan tillbaka till storstaden över och jag kände direkt en skön trivsel i laget med grabbarna och proffsigheten i organisationen. Att ta beslutet att lämna klubben för utlandet var inte lätt men det föll sig bra i tiden med andra barnet på väg och lockelsen till något utöver det man var van vid. Att dessutom få chansen att hamna i en europeisk toppklubb med Europas största arena (19 000) och stort antal otroligt hängivna fans har varit en upplevelse i sig. Då ligan visade sig vara av betydligt högre klass än förväntat ledde ett år till fyra (varför bryta trenden med fyra år i varje klubb?). Med två riktigt bra år för laget och två med missat slutspel och en klubb på väg nedåt lockar nu elitserien och Stockholm rejält. Dessutom har jag saknat den där lagkänslan som finns här hemma.
Jag har inte haft möjlighet att följa AIK under mina år utomlands men det jag hört och det jag såg under den sista krampfylllda matchen är att det finns många duktiga och talangfulla spelare i laget. Kan laget spetsas till ett par snäpp har vi stora möjligheter att få en bra säsong. Det många pratar om när det gäller gnaget är dess kamplust och hjärta för klubben. Två ingredienser som är livsviktiga för ett lag och kan ta laget väldigt långt. Tyckte det syntes i kvalserien där de fick några sena, tunga förluster men ändå kom tillbaka och till slut fick turen med sig.
Efter åren i Köln har jag ett stort sug att vara tillbaka i elitserien. Glädjen att spela hockey har inte minskat de senaste åren utan motivationen har snarare ökat under de sista säsongerna. När det gäller min egen form är jag inte speciellt orolig över att jag kommit upp lite i åldern och för att detta ska göra att jag inte kan tillföra och hjälpa laget på ett bra sätt. Jag har alltid varit i bra fysisk form och har turen att vara ganska lättränad.
Det ska bli grymt kul att spela inför stämningen som jag fick uppleva under AIKs sista match mot Växjö.













